HIT ME, HIT ME - HARDER
Den senaste veckan har jag haft i åtanke att blogga varenda dag, tillomed flera gånger varje dag. Men vad har hänt? Jo, jag har haft fullt upp. Men nu har jag satt mig på mina bara knän, slått ihop händerna och tittat rakt upp mot himlen och sagt "Ne, nu jävlar". Kanske lite fel ord och kanske lite överkryddat. Men jag ska verkligen ta tag i det. jag har saknat att sätta mig vid datorn och skriva några rader om mitt liv. Jag har fortfarande vissa dagar väntat mig att larmet på mobilen ska ringa och påminna mig om att det är dags för ett litet uttalande om mina känslor.
Så nu kommer hela fadderullan på en och samma gång.
Denna vecka har jag gått runt med mina ständiga förkyldning som inte gett sig sen vi kom hem från Alanya, ännu en till orsak till varför jag inte vill åka tillbaka till Turkiet. Men jag har varit i skolan och gjort mitt bästa ändå. Dessutom har jag varit på sjukhuset och kollat upp mina små vänner, njurarna. Eller vänner och vänner vet jag inte riktigt, dom är just nu elaka och jag har lagt dom i min ovän-hög. Tre sprutor, 5 blodprov och 1000 bilder senare sitter jag hemma i min vän Lisas lägenhet och kollar på Step-up 2. Sånna dagar och stunder älskar jag. Då jag får umgås med mina bästa vänner. Dom saker jag förbjuder mig själv att trycka på gilla-knappen för är vänner från förr som inte riktigt förstår att man gått vidare utan dom. Man får inte längre göra saker utan att man ska bli stämplat, man får inte umgås med vilka man vill, man får inte prata med vem som helst. Jag förstår om du helst skulle vilja jag försvann härifrån. Det hade jag hoppats på att göra för länge sen. För då hade jag inte behövt störa mig på dig/er var och varannan dag.
Men jag orkar inte längre lägga ner så mycket energi på att tappa mitt förtroende som jag det sista halv året bara sattsat på att bygga upp. Så där med skulle jag stämpla mig själv som Grynet och säga "Ta ingen skit!". Men jag bryr mig inte längre. Jag lägger på ett smile och lossas som inget hänt.
Annars rullar skolan på som vanligt, förutom att vi 3or är rätt jävla lama. 1orna är livrädda och gömmer sig så fort man går förbi. Dessutom är dom typ 1,30 m långa. 2orna är fortfarande lika stöddiga, iallafall vissa. MEN jagorkar inte lägga ner energi, vi gör helt enkelt det vi känner för.
