jennanderson

Och där går jag på några få dagars semester. Tack käre gode Gud för det, sitter perfekt med några dagar borta från dementa 80+:are, bajstorkning, matning och tv tittande.

Imorgon bitti kommer min kära kompanijon hit för frukost och altanhäng hela dagen innan vi beger oss mot Skövde city. Där jag varje måndag brukar hålla till nuförtiden.


Mina framtidsplaner ändrar sig från ena sekunden till den andra. Redan när jag var sju år så var frisör det enda jobb jag trodde fanns i världen. Jag lekte frisör på min morster varenda gång jag träffade henne, jag lossas klippte mina dockor och ett tag klippte jag mina nallebjörnar med en riktig sax. Största tabben gjorde jag på när jag gick på dagis och klippte av mig halv luggen. jag blev inte så populär av mamma efter det och saxar var förbjudet i vårat hem förrens dagen jag fyllde 12. Plast saxar hade vi allt, men dom gick sönde så fort man tog i dom. När jag sedan började 3-4 någongång var det artist som jag skulle bli. Om jag inte skulle bli underkänt med tanke på min förskräckliga röst, så skulle jag alltid kunna lyckas med att mima tänkte jag. Och dansa har jag gjort hela livet så det där med att ha bra scenframträdande tänkte ja att jag kunde nappa några poäng på iallafall.

Efter att ha stampat på en stepbräda i snart tio år har fortfarande inte mina drömmar och lyckan av att dansa försvunnit. Men jag har liksom lagt det åt sidan till någon nödsituation. När jag sedan gick i 8 ville jag ha tillbaka mina drömmar om att bli frisör, och det fick jag. Lyckost va? mm.

Slutade med att jag inte orkade plugga upp till 990 poäng till att komma in på frisör så jag valde helt enkelt en annan väg. En väldigt konstig väg kan man kalla det. Jag skulle bli polis. HAHAHA bullshit. Kan ju knappt slå min 11 åriga kusin i armbrytning med tanke på mina spagettiarmar och med min stela pinne till rygg och är opererad vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. Men så fick det bli. Jag tackade jag till platsen och jag har nu gått två år på Skydd och Säkerhets linjen. I flera omgångar har jag trivts innom vården. Och det gör jag även idag, men inte på samma sätt som då. Ett tag var det sjukgymnast, barn sjuksköterska, socionom, psykolog och ambulans förare som jag ville bli. Men nu när jag har ett år kvar så är jag helt ute och cyklar igen.

Jag har en ny framtidsplan. Nya drömmar. Jag letar efter något men vet inte vad, än. Jag har i mellanåt velat komma tillbaka i frisörspåret för hår, make-up och stylist är ett av mina största intessen. Så varför tvivlar jag på att jag inte kommer klara av något av det? För det kommer jag. Jag vet att jag skulle kunna klara av det. Med min nya inställning och syn på livet, med mina nya upplevelser och efter allt jag gått igenom skulle jag kunna klara vad som helst.

Så nu kommer jag fram till det jag egentligen ville säga. Vad som mina drömmar handlar om mest just nu. folk i min omgivning tycker jag är helt crazy och dum i huvet som ens kan tänka tanken på att bli något av det. Men varför skulle jag bry mig om vad dom tycker när dom själva sitter på ett kontor hela jävla dagarna och skriver en massa jävla siffor eller kör runt på en truck i en 3000 kvadratmeter stor lagerlokal? Men Journalist. Tänk att få göra något man tycker om, skriva av sig, visa folk livet och samtidigt ha det som jobb. Det skulle ju vara fantasktiskt. Min dröm. New York, människor, stressen, skrivandet, upplevelserna. Herregud.