jennanderson

Jag har haft och har en jobbig dag. Jag har drömt drömmar som jag skulle vilja klassas som mardrömmar. Saker man inte vill drömma om för att på minnas om verkligheten. Man vaknar upp av att regnet slår mot fönstret och man för panik över vad som just hände. Hände i tankarna. För det är där allt händer. Man tänker för mycket, det är en egenskap vi födes med som vi inte kan ta bort. Man tänker på allt som hänt, händer och kommer hända. Det är då hjärtat, psyket och allt där i mellan som inte orkar stå ut längre. Man vill försvinna för en stund och glömma verkligheten. Sova bort hela dagen och vakna imorgon som en ny människa. Jag klarar inte av att vara ensam längre. Då känns det som alla har gått och dött. Det vill jag inte. Fast vem vill känna så? Ingen!

Jag försöker inte låta som värska komplicerade och egoistiska tjejen som det redan finns tusentals av i hela landet. Jag vet några av dom men sen finns det en som är liiiite värre än alla andra. Jag vill iallafall inte va en sån brud. Jag försöker inte få mina vänner och fiender att tycka mer eller mindre om mig än vad dom redan gör. En del personer vill jag inte ens veta vad dom tycker. Jag tycker iallafall inte om alla men så är det.

Vissa personer saknar jag och tänker på varje dag. Vissa personer slänger jag bara en tanke åt när man hör deras namn eller när man möts face to face. Men när dom här dagarna kommer och man känner sig ensamast i hela världen saknar man dom som man vet att man aldrig mer kommer få se och uppleva saker tillsammans med igen. Till ex. min mormor Marianne eller världens skönaste kille Albin Granath. Då vill man bara skrika. Två personer som gjorde världen liiiite bättre, två personer som såg på en när man mådde dåligt och två personer som visste precis hur en människa skulle va.

Idag är en sådan dag som jag inte förstår mig på livet. En dag som jag saknar dom här människorna lite mer än vad jag gör alla andra dagar. Man lever för sig själv instängd i ett hus helt ensam, det är då tankarna flyger sin egen väg och det går inte att stoppa. Man försöker dra sig tillbaka ner på jorden och försöka förstå att det som har hänt, det har hänt. Men när det kommer en dag som denna spelar det ingen roll hur mycket man försöker ändra sitt beteénde. Man skriker och beter sig illa mot folk. Man vill inte sitta själv och gräva sig ner i djupa depressioner men vafan ska man göra då? Kroppen gör ju fortfarande som den vill. 

Jag har inte mått såhär dåligt på jätte länge. Ingen eller inget kan göra mig glad. Jag blir arg och skyller på mig själv när jag vet att jag är oskyldig. Det är så man inte pallar trycket längre. Eller vad säger du?


Redan i morse när jag vaknade bestämde jag mig för att imorgon åka till dig grav och tända ett ljus och lägga några fina blommor. Bara för att du var och är den du är. För att du är saknad av alla. Jag tänker på din familj dagarna ut och dagarna in. Träffade din syster i lördags och jag ville bara säga så mycket, men helt plötsligt blir allt svart och man får inte fram ett ord. Men jag vet att du ser ner på oss allihopa och vet att vi saknar dig. Allt hade blivit så mycket annorlunda om du hade varit här. Glömmer aldrig dom sista timmarna med dig. Ses imorgon min saknade vän ♥