jennanderson

Det har varit en helg av lite allt möjligt. Allt ifrån 18 års-fest till "låta-tiden-gå"- tid. Allt ifrån linedance-utskämmande till soffhäng.

Började min sista helg innan skolan med en fredag i Sventorp där vi firade ännu en mänsklig själs födelsedag. Med hela Bengtsson släktet hade jag en av mina roligaste kvällar på länge. Men efter mina senaste dagar i det sjukaste helvetet blev det rätt lugnt på hemmafronten mot vad vissa andra hade. Men man kan fortfarande sätta ett leende på läpparna, dra igång dansmovesen och ge gärnet till Achy Breaky Heart. Så det gjorde jag.

Min lördag såg verkligen annorlunda ut mot vad den brukar göra. Det spelar ingen roll om jag ligger hemma med 40 graders feber och glor på melodifestivalsfinalen med mamma eller om jag har en förjävla rolig kväll med min partyfamilj, denna lördagen var långt ifrån verkligheten. Jag vet inte om jag fått i mig någon konstig "byta-ut-mina-hjärnceller"-tablett eller något liknande, men mina tankar ägde mer eller mindre sönder mig hela dagen. Jag kom och tänka på vilken sjuk jävla värld vi lever i. Jag tänker inte gå in djupare på min syn på livet men mamma uttryckte sig på ett sätt jag inte hade tänkt på. "Du kommer inte ha en enda vän kvar om du berättar det för någon" och pappa drog till med "Sök allvarlig hjälp, jag blir orolig. På riktigt".
Efter att ha fått dessa kommentarer funderade jag ännu mer på livets gåta och nu funderar jag på att skriva en bok om mina funderingar och sedan göra det till en stor bio-hit. Det kommer troligtvis inte locka folk direkt för jag själv hade också funderat över vilken sjuk idiot som kommer på tanken med en film som får namnet "Sanningen om Gud".

Efter den tuffa utmaningen med att försöka släppa på den tanken blev jag helt slut och somnade framför pensionärs-tv klockan 20:30.

Men vadå egentligen.. Klart man måste få ha tanken och fundera över varför i helvete vi lever på denna jord. Alla ska ju endå någongång dö. Jag vet att jag inte längre är en livsnjutare och bara går varje dag och kollar på klockan som en tickande bomb och samtidigt försöker komma på tanken vad som är meningen med livet. Men som mitt försvar har jag aldrig sagt att jag är normal på något sätt.


Imorgon är det back to reality again och dags att ta sig tillbaka till dokusåpan själv, Västerhöjd. Efter fem veckor ska det bli mer än underbart att komma tillbaka igen och se vad som hänt i dårhuset utöver det som folket redan skvallrat om. Därför ligger jag hemma och laddar med att gråta lite till "My sister´s keeper" med ett dussin snorpapper. Tillbaka till underbara söta människor, idioterna själva, huggen som stucken helt enkelt.