jennanderson

Sitter helt själv här hemma utan ett spår av någon mänsklig varelse, och tack gode gud för det. Känns fortfarande som det ekar och knäpps ölburkar i öronen på mig. The Ark förgyller min eftermiddag efter att ha legat ute och sovit i solen.

Igår sa en kär och nära vän till mig. "Jennifer, det är så bra att du ser ut att må så bra igen." Och det är helt sant. Den senaste tiden har jag verkligen gjort allt för att försöka komma ner på jorden igen, på något sätt har jag lyckats även om jag har en lång väg kvar. Jag ser en helt annan syn på utsidan men insidan har fortfarande sina störande moment och tankar. Men det är något jag kommer få leva med, och som jag VILL leva med. För jag har ju ändå levt med dom i nästan ett år snart och det har gjort mig smartare och jag ska få låta lite egoistisk.
Men grejen med denna egoistiska tanke är kanske inte positiv, eller? Jo, för mig är det det. men inte för min familj, min socionom eller mina vänner. Jag skrattar nästan själv nu i efterhand åt vad jag egentligen lägger ner mina tankar på, men just i den stunden dom väl sätter fart och rusar iväg är det omöjligt att få dom att stanna. Så min tanke och starka fundering om varför vi lever på jorden när vi ändå kommer att dö kommer fortsätta plåga, njuta eller störa mig. Bryr mig inte om att mitt privata kommer ut genom mina fingrar på tangentbordet. Vi kommer ju som sagt en gång dö och då kommer alla hemligheter försvinna, eller? Den som lever får se ..