jennanderson

Det var som en blixt från en klar himmel. Det var som om jag skrek fast jag fick inte fram ett enda ljud. Händerna började skaka, huvudet kokade över och kroppen överhettades. Jag trodde inte det var sant. Även fast jag inte kommer ihåg något så kändes stället bekant.  När du låg där, du såg ut som ett spöke som jag också gör nu förtiden och andades 5 gånger i minuten. Dina sista ord; "ta hand om dig, jag älskar dig". Varför har jag inte gjort det? Kan det vara för att det känns som du inte lämnat mig, att du finns kvar fast jag inte träffat dig, att vi gått om varandra? Jag vet att det inte hade gått så långt om du fortfarande fanns där så jag bara kunde ringa och få några stöttande ord. Du om någon kunde stoppat mig. Men nu klappar mina hjärtslag antingen dubbelt så sakta eller dubbelt så snabbt bara för att jag inte fått höra din röst på evigheter. Känns som du är en av bitarna som fattas för att jag ska kunna andas normalt igen. Om jag fått ångest attackerna för att du vill att jag skulle ha dom kan jag lätt fortsätta med det helvetet, "allt för dig" som jag alltid sa. Jag vet hur du plågades av detta och jag vet hur du såg ut och nu vet jag hur mamma ser på mig. Idag kändes det som om mitt hjärta stannade. Jag stannade och tittade mig omkring. Helt plötsligt kom jag på när jag sista gången pussade dig i pannan, sista gången jag såg dig, sista gången jag fick hålla din lilla kalla hand, sista gången jag hörde dig andas och sista gången jag kände ditt hjärtslag. Det måste vara ett skämt. Men idag, första dagen på praktiken står jag i det rum som du en gång lämnade mig i.

MORMOR