HEJ VÄRLDEN
Jag lever fortfarande efter 8 stick i armen. Tydligen är jag för snål för att ge lite blod till labb-kärringarna på kss, fast omedvetet då. Kändes som att dom fick ut hela mitt blodomlopp tillslut iallafall, om jag nu ens har något. Hela huvet yrar runt och inget är riktigt på sin plats om man säger så. När man sitter och glor rakt ner på sin egen arm i över fem minuter och när sjuksyrran är torrare än världens torrboll inte säger ett ljud får man liksom improvisera själv + rosa blod med bubblor.. fresh typ.
Har spenderat 6 timmar av dagen tillsammans med min pappa, måste även vara första gången som vi hållit sams under en längre tid. Kanske gjorde jag det med mening eller så blev det så automatiskt men tänkte inte ens "skjut mig!" en enda gång. Fick en ny tavla, klocka och lite annat smått och gått. Han var på sin bästa sida och jag tackar aldrig nej till om man har chansen att ta hela handen även om man bara blir erbjuden lillfingret.
Jag har nu börjat räkna ner mina dagar som jag har kvar i världens mest meningslösa ålder. Därför tackar jag mamma och pappa för att dom tänkte så klokt när dom bestämde sig för att skaffa en liten unge. Dom hade egentligen hoppats på att det första barnet skulle bli en kille. Så ibland när dom är arga på mig ber jag dom kalla mig Marcus om dom tycker det känns bättre. Men ganska snabbt inser dom att dom hellre vill ha en tjej som gillar killar och inte en kille som gillar killar. Så jag kommer nog alltid från och med nu vara en Jennifer "gumman" Andersson för mina fantastiska päron.
glá tjej
