jennanderson

Detta inlägg som kommer nu har jag funderat över i två timmar på om jag ska dela med mig av eller inte. Jag fick leta fram min plånbok, skaka fram en enkrona och köra krona eller klave med mig själv. Det var länge sen nu jag delade med mig av mina tankar och det som tynger mitt hjärta. Men vet ni, jag har egentligen inget negativt om mitt liv att berätta. Under denna sommar har det hänt så mycket i mitt liv, jag har kommit tillbaka ner på jorden, jag har börjat lyssna mer på mig själv och på vad min kropp egentligen klarar av. Mitt psyke har blivit tusen gånger starkare och jag kör mitt eget race. Jag har fått nya/har kvar mina underbara vänner. Och dom jag litar på mest vet vilka dom är. Ni har hjälpt mig med så mycket även om ni inte vet om det. Ni har kanske inte gjort något speciellt, men ni har bara funnits där vid min sida. Sen har vissa försvunnit också, vilket jag är lika glad för. Nästan ännu gladare.

Idag när jag var ute och gick min milvandring så fick jag stirrblick så jag nästan trampande på en katt. Helt plötsligt slog tanken mig om hur det kom sig att jag hamnade på sjukhus i mitten av februari. Känns som jag på något sätt tappat greppet och minnena om vad som hände i våras, vilket är en positiv grej. Men jag fällde en tår för mig själv när jag gick där i skogen när jag kom på hur allt började, hur allt var och att jag aldrig fick något slut på det. Ångestattacker varje dag, varje timma gjorde att all min energi tog slut. Jag visste inte vem jag var eller vart jag skulle ta vägen. jag skadade och var elak mot mig själv men mest av allt skadade jag mina nära och kära. jag har sån ångest över hur mycket min familj fick lida. Jag önskar att det aldrig hade hänt, men vad skulle jag göra? Under den tiden kändes det som jag bara hade en utväg, och det var att förstöra för mig själv och försöka inse vilken idiot jag var.


Och det har jag gjort nu. Jag har verkligen insett vilken jävla idiot och egoist jag var. Jag tänkte inte på någon annan, jag bara tänkte på mig själv hela tiden. Men jag vet nu vad allt berodde på, men det behåller jag för mig själv. Inte ens min mamma, min bästa vän eller min psykolog vet om det. Dom kommer heller aldrig få reda på det. För det som det nu handlar om, stör mig inte längre. Det är helt borta från min värld, min hjärna. Det finns ingen/inget som kastar sten på mig längre samtidigt som jag fösöker hånga stenarna. Jag stänger mina öron, blundar med ögonen och håller käft för jag ska aldrig mer komma tillbaka till det som jag varit med om.

Nu när skolan har börjat igen, får man samma gamla vanliga fråga "hur mår du?" men jag vet att det inte är ett vanligt "hur mår du?", utan ett "hur mår du, med du vet vad?" Men då ger jag den ett stort leende och säger att jag mår förjävla bra, för det gör jag. Oftast iallafall. Som just nu, jag sitter här och ler. Jag har ingen bra anledning till det, men allt känns så bra på något sätt. Jag är lycklig igen.


Imorgon ska jag till skolan igen. Ska tillomed stå på torget när Matfestivalen äger rum och skämma ut mig mellan 12-14. Kom och joina vafan.



I wasn't happy then but, I was always on the run. And I could go forever on.
I was so curious and I was always on my knees, and I said please please.
I was not satiesfied, but that was the best day of my life, Bu I wouldn't try to do it again.