APRILHIMLEN
Det finns inga ord. Ord som räcker till för att beskriva den innersta känslan. Känslan som har gjort en så rädd. Rädd för att våga ta steget. Steget som kanske förändrar livet. Livet som egentligen är ett frågetecken. Frågetecknet kan inte hjälpa oss att hitta några svar. Svaret på det som vi faktiskt letar efter varje dag. Varje dag som vi tar ett nytt steg in i verkligheten. Verkligheten som man egentligen inte kan se, som man inte vill se.
Minut efter minut uppstår nya förvirrande tankar. En tanke som kan hamna lite snett utan att det är med mening. Man försöker plåga sig ur en situation som man vet att man aldrig kommer lyckas med. Man släpper skulden på sina egan axlar och det känns som man står med dom enda två fötterna på jorden. Men det är inte dragningskraften som håller oss stående. Det är det psykiska som slösar för mycket energi. Man blir helt utslagen och blicken blir tom medans hjärtslagen blir hårdare.
Tänkt vad en sån liten grej kan göra. En grej som kan ändra en annan människa. Någon som inte ens är värd skiten under sina egna skor. Någon som satt sina märken inristade i skallbenet. Ord som man ser varje dag, som man känner varje minut och som man tänker på varje sekund.
Från den dagen till den sista i livet kommer man alltid ha det med sig. Det där lilla som gjorde så mycket. Jag ska sätta allt på papper. Jag måste ha något att ge tillbaka med. Jag gör ändå det rätta. Det enda rätta för mig, sen kan vi bara hjälpas åt att komma dit vi vill.
